Att lära sig...

Hela livet är ett livslångt lärande.
Det finns väl till och med de som säger att man lär sig något nytt varje dag.

Jag förvånas dagligen av hur mycket barnen lär sig.
Hur mycket går in i deras huvuden egentligen.??
Hur mycket info kan de hantera och bearbeta???
Det kanske är därför Sara sover så "knackigt" under nätterna???
För så mycket som den tjejen upplever under en dag, ja det måste ju bearbetas någongång.....

Tyvärr lär de sig inte bara "bra" saker :(
Sen kan man fundera på vart någonstans de lär sig de mindre bra sakerna???
Jag vet att jag och sambon inte alltid är perfekta förebilder.
Sambon har tex svårt att kontrollera sitt språk i tid o otid *ler*
Och ibland gör han något utan att tänka på att "hoppsan, nu gör jag så här då kommer Isac och Sara göra exakt likadant"
Detta gäller såklart mig oxå *ler*
Och det Isac gör, det härmar så klart Sara på direkten.... och så är cirkusen igång!!!!
Isac tycker det är superhäftigt då Sara härmas...

Man kan inte alltid vara perfekt, men man ska absolut göra sitt bästa för att vara det.
Och när det blir tok, för det blir det, då är det viktigt att finnas tillhands och förklara så gått det går vad som är rätt och fel och visa på hur man ska göra istället..
Där är vi vuxna superviktiga!!!!

Ibland får jag inte så mycket gjort här hemma, det står jag för, men jag spenderar TIDEN med mina barn istället...
Jag sätter dem inte gärna framför en film/"bompa" utan att själv vara med.
Jag vill kunna förklara om det kommer frågor, för det gör det...
Även om inte frågorna kommer direkt, så kommer de sedan och då vet jag vart ifrån frågorna kommer..
Jag anser att om man är 1 år (som Sara) eller 4 år (som Isac är) så måste man ha hjälp att förstå vissa saker som visas på tv:n/film... och om man inte sitter med eller åtminståne har sett det själv så man vet vad det handlar om, så har man inte en suck att förstå vad som rör sig i huvudet på barnet..
Jag kanske är överbeskyddande, vad vet jag.....

Idag då vi var ute och gick med Laban så blev Isac riktigt arg för att han inte fick sitta vid ratten på bobben... så han måttade och utförde en spark mot Laban (som tur e träffade han inte) och sen gjorde han samma sak mot bobben och Sara som satt på den (som tur var träffade han "bara" bobben och inte Sara...)
Jag vet inte vartifrån det kommer att man ska sparka och slåss då man blir arg ???
För det kommer då rakt inte från mig eller sambon.....
Eller vänta nu??? Sambon sparkar visserligen iväg barnens leksaker då de ligger mitt på golvet och han råkar kliva på dem *fniss*
Jag höjer rösten då jag blir arg.... så det tar jag på mig.....
Både Isac och Sara skriker om de inte får som de vill....
Fast jag skriker ju inte.... men de kanske uppfattar det som skrik????

Men de omvandlar väl det de ser och hör till egna uttryck....
Så nu gäller det att verkligen skärpa sig här hemma *skratt*
Om man inte ska få små monsterungar *skratt*

Nej då, vi har världens snällaste, underbaraste ungar...
Och de måste ju oxå få bli arga och säga ifrån...
Det som är det viktiga är att lära dem hur! Hitta "verktyg"/sätt att utrycka sin ilska och missnöjdhet utan att slåss och vara elak.......
Som Isacs läkare sa, då vi var där och pratade om hans huvudvärk....
"han måste få bli arg, så att spänningarna i kropp och huvud släpper"

Ne he.... dax o sätta på lite em kaffe. Sambon kommer snart från jobb och Sara ska snart vakna.

*tjingtjing*